I flera dagar har jag gått nästintill lite förväntansfull inför denna dag.
Idag var nämligen dagen då jag och AK klev på ett par längdskidor och pinnade iväg ut i spåret.
Jag på min väns skidor, i ett par pjäxor som var fyra-fem storlekar förstora, stavar som gick upp till hakan på mig och i snowboard-outfit.
AK som hade lånat sin systers saker såg ut som ett riktigt proffs i sin slimmade outfit och ryggsäck med nycklar och vatten.
Så där gav vi oss iväg i eftermiddagssolen. I cirka två kilmoter gick det bra, även om vi kämpade som djur och ibland gled mer bakåt än framåt. Sen kom nedförsbacken..
Fasen vad skönt tänkte jag, tills jag mitt i backen började uppfatta att den var rätt brant och helt plötsligt svängde ju backfanskapet.
Så mitt i all panik for mina skidor åt alla olika håll som gick och jag bokstavligen faceplantade marken och låg där med skidorna i någon onaturlig ställning.
Men va fasen, det var också min enda vurpa. AK däremot, hon gjorde fem rumpfall i denna backe.
Resterande kilometer var inte alls lika fantastiska. Fyra km på en timme. Jag hoppar ju på kryckor fortare.
Men det var minsann lite småroligt - så nu får det ta 20 år tills jag åker igen. Eller nästa vinter. Det kan faktiskt hända.
Här sitter jag. Ovetande om helvetet jag strax ska ge mig ut på.
#proffs