Jag tvingade med Marcus att åka rullskridskor med mig, bokstavligen tvingade.
Väl i hallen fick jag dra ut honom på banan för att börja försöka stapla sig fram bland alla små barn och erfarna ungdomar och vuxna.
En vis man sa en gång att rullskridskor är svårare än inlines.
Jotack. Den vise mannen hade helt rätt.
Hela mitt första varv bestod av mig, hållandes i kanten till rinken, för att inte ramla baklänges.
Men sen så! Sen började det ta fart minsann!
Marcus däremot, grabben som knappt ville gå ut i rinken, behövde inte mer än 15 meters åkning innan hans ishockeyskills kickade in, och likt ett proffs for han runt både fram- och baklänges. Vafalls.
Själv krockade jag nästan med tre barn, skapade lite kaos på "planen" och skrek "AKTA ER SMÅ BARN" på svenska i ren panik.
Men nu så. Nu kan jag ta mig framåt, bromsa och börjar få till mina svängar minsann.
Jag funderar stark på att skaffa mig ett par rullisar. De är ju för snygga. Retro. yes.
